Nu tar jag upp bloggandet igen mest för min egen skull. Vi får väl se hur länge det varar :) Jag tycker bloggandet hjälper en att öppna ögonen och se det positiva kontra det som behöver jobbas på. 

 

Den senaste tiden har jag frågat mig själv vart jag vill med ridningen.
Jag tävlar inte med min häst, han är 19,5 år ungefär men helt otroligt jäkla superfräsch. Även om han är i tävlingsform så är det inte riktigt tävlingresultaten som betyder så mycket för mig. Så jag kom fram till att jag vill känna mig duktig, jag vill känna det där lilla självförtroendet, att jag är duktig på dressyr. Dit vill jag!

 

än så länge känner jag mig inte duktig eftersom jag har en häst som aldrig fått en sidförande skänkel förrän vid 15 års ålder. Han kunde gas och broms. no more.. Jag har haft honom i 4 år nu och titta vad långt vi kommit!

 

Men visst har man som den dressyrfjant man är, alltid drömt sig bort bland alla proffsiga hästar i kandar och ryttare som får sina hästar att skutta fram som på moln. Dit vill jag. 

 

 

Så jag har alltså kommit fram till detta: Jag vill ta min häst upp till en medelsvår nivå i dressyr. För då skulle jag känna mig duktig på det jag gör och få nosa på det liite mer avancerade. Jag behöver inte alls komma långt för det är som jag sagt inte det som räknas för mig! men om jag och Johan låg på bara en msv:c - nivå skulle jag känna det där lilla självförtroendet att jag nog ändå kan min grej om dressyr. Och jag skulle kunna känna mig stolt med tanken att jag tog en gammal travare och gjorde en dressyrhäst av honom till medelsvår nivå. 

 

Framtiden är fylld av möjligheter! :)

Som inspo, en bild på charlotte haid-bondegaard och sin svåra häst Triviant